Det började redan när vi gled ut ur Svinningeviken.
Vinden var lätt, precis lagom för Seven. Inte den sortens vind som kräver kamp eller koncentration i varje rörelse, utan en vänlig, jämn midsommarvind som fyllde seglen och lät oss komma iväg utan brådska.
Plötsligt var hamnen bakom oss.
Vi behövde inte längre prata om vart vi skulle eller hur långt det var kvar. Seven hade fått fart och vi var på väg ut. Vattnet började sjunga mellan skroven och de små ljuden från riggen blev en del av dagen.
Det var en sådan segling där båten nästan tycktes hitta vägen själv.
Ut genom skärgården
Från Svinninge kom vi ut på Trälhavet och fortsatte österut. Till en början var skärgården fortfarande bebyggd och välbekant. Bryggor, hus, båtar och människor längs stränderna.
Sedan förändrades allting långsamt.
Husen blev färre. Öarna gled längre ifrån varandra och träden började krypa närmare marken. Fjärdarna öppnade sig och horisonten blev större. Det kändes inte som att vi passerade genom skärgården. Det kändes som att den slöt sig omkring oss och drog oss längre ut.
Seven är märkligt odramatisk även när det börjar gå fort. Hon ligger så stadigt på sina två skrov att farten nästan blir svår att uppfatta. Loggen kan visa sju, tio och ibland upp mot femton knop utan att vi behöver kämpa eller spänna oss. Hon lutar inte och kastar sig inte fram. Skärgården börjar bara röra sig snabbare omkring oss och vattnets sång mellan skroven stiger i ton.
Då och då lossnade en termisk vindby från de solvarma öarna och träffade seglen. Seven svarade omedelbart. Man kände hur hela båten tog sats och accelererade, inte med dramatik utan med ett mjukt och kraftfullt tryck framåt.
Det nästan osannolika var att bubbelglasen stod kvar.
Där satt vi på midsommarafton med varsitt glas framför oss medan Seven ökade farten genom skärgården. Vattnet brusade högre, kobbarna gled fortare förbi och ändå stod glasen stilla. Det var då hennes verkliga styrka blev tydlig: kombinationen av fart och fullständig ro. Vi behövde inte hålla oss fast eller avbryta samtalet. Vi kunde bara sitta kvar, känna accelerationen och låta nästa vindby föra oss ännu längre ut.
Det var midsommarafton, men alla måsten hade stannat kvar i land.
Här ute fanns ingen tid att passa. Ingen midsommarstång, ingen parkering och inget schema. Bara vinden, kursen och känslan av att hela sommaren låg framför oss.
Ju längre vi seglade, desto lättare blev allting.
Björkskärs ytterskärgård
När vi närmade oss Björkskär förändrades landskapet igen.
Skogen försvann nästan helt. Kvar fanns låga kobbar, vindvridna buskar och mjuka granithällar som steg direkt ur havet. Mellan öarna syntes öppet vatten och långt där ute anade vi bara nästa tunna rad av skär.
Det är något särskilt med ytterskärgården. Den är karg, men aldrig tom. Varje klippa har formats av is, vind och hav. Varje smalt sund känns som en hemlig passage som bara finns för den som kommer i en liten båt.
Med Seven kunde vi ta oss nära.
Vi gled in mot Kajsa-Gretas kobbe och lät skroven följa det smala vattnet mellan hällarna. Graniten fanns alldeles intill oss. Vattnet var klart nog att se botten genom, och längre bort låg havet fortfarande öppet.
När Seven till slut låg på plats mellan kobbarna var det som om resan fortsatte fast båten hade stannat. Vinden rörde sig fortfarande genom riggen. Vattnet drog långsamt förbi skroven. Allt omkring oss levde, men ingenting hade bråttom.
Vi hade seglat från Svinninge och hela vägen ut hit på lätta vindar. Nu låg vi mitt i det landskap vi hade sett växa fram under dagen.
En midsommarnatt ombord
Kvällen kom långsamt.
Solen sjönk närmare kobbarna och färgerna förändrades nästan omärkligt. Det blå blev mjukare. Graniten fick en varm ton och vattnet började spegla himlen i långa stråk av guld och rosa.
Seven låg framför oss i den lilla naturhamnen. Inte som en båt vi hade färdats hit med, utan som vårt hem och vår plats i skärgården.
Vi var ombord. Vi hade seglat hit. Vi skulle sova här.
Det var en enkel men stark känsla.
Midsommarnatten gjorde samtalen långsammare. Någon sa något, någon skrattade, sedan blev det tyst igen. Det behövdes inte så många ord. Vi såg samma sak: båten, kobbarna och ljuset som vägrade försvinna.
Solen gick ner, men natten kom aldrig riktigt.
Vid midnatt låg ett orange sken fortfarande kvar över havet. Himlen mörknade till blått högre upp, men längs horisonten fortsatte den att glöda. Seven syntes som en mörk silhuett mot vattnet och masten ritade ett tunt streck genom skymningen.
Det var förstås ingen riktig midnattssol. Men där och då spelade det ingen roll. För oss var det midsommarnattens egen midnattssol – den där märkliga timmen när kvällen inte tar slut och morgonen redan verkar vara på väg.
Vi satt kvar och lyssnade.
Ett litet kluck mot skrovet. Ett svagt slag från något i riggen. Vinden som drog över kobben och sedan försvann ut över havet.
Det fanns inget annat vi behövde göra.
Därför seglar vi
När ljuset började återvända på riktigt hade det aldrig hunnit bli mörkt.
Seven låg stilla i sundet mellan kobbarna. Havet var blankt och klipporna hade fått tillbaka sina färger. Allting såg nästan ut som kvällen före, men ändå nytt.
Det är sådana stunder som är svåra att förklara för någon som inte har varit där.
Man kan visa bilderna. Man kan peka ut platsen på kartan och berätta om seglingen från Svinninge. Men det går inte riktigt att visa hur det känns när en lätt vind för en ut genom skärgården, när båten blir ens hem och när midsommarnatten aldrig övergår i mörker.
Vi tog oss inte bara till Kajsa-Gretas kobbe.
För en kort midsommarnatt fick vi vara en del av skärgården.